Seriemördaren från Göta - en presentation

sERIEMÖRDAREN FRÅN gÖTA ÄR DEN TREDJE BOKEN I EN PLANERAD SERIE MED ARBETSNAMNET ...

SOM RINGAR PÅ VATTNET.

Namnet på serien antyder att ingen handling står för sig själv. Varje skeende, varje ingrepp i en människas liv, är en del av en kedja som förgrenar sig över tid. 

 Kanske uppstod det första skvalpet när Eva satte tänderna i det nallade äpplet. Kanske började världens brottslighet med mannen som mördade sin bror.


Böckerna har ett gemensamt persongalleri men huvudpersonerna skiftar från bok till bok. Därmed är det inte uteslutet att en huvudperson kan "återanvändas".

Varje roman är en avslutad episod men en del händelser vid sidan av huvudhandlingen kan följa på varandra.

Serien klassas som spänningsromaner ... men var går gränsen för andra genrer. Kan inte en kärleksroman vara spännande? Kan inte en thriller till stor del bestå av kärlek mellan två människor?

Jag sätter inga gränser i mitt skrivande. Sätter du gränser i ditt läsande?

Baksidestext:  (utkast)

En till oigenkännlighet bränd kropp påträffas i en påskbrasa på Stigberget i Göteborg. Kriminalinspektör Elly  Hansson blir ansvarig för mordutredningen.

Ytterligare ett mordoffer påträffas i Säve. Båda fynden visar likhet med ett tidigare mord i Lilla Edets utkanter.

Schism uppstår med en lokal grupp spanare vars chef anser sig ha gripit förövaren från Lilla Edet.

Mördaren planerar och utför fler mord. Offren finns blandade i hans kortlek. Däribland en femtonårig flicka på rymmen.

Recensioner:

Boken är inte recenserad/utgiven än.

PERSONGALLERI

Mannen från Göta (SOM FÖRFATTAREN TÄNKER SIG Honom).

Protagonist i Seriemördaren från Göta Deuteragonist i Mordet i Risveden. 

Mannen från Göta är 56 år vid tiden för seriemorden och psykopat. Han blir ofta våldsam. Har en pedantisk läggning och moraliserar.

Han är storväxt, 1,95 lång och grov. Tunt bakåtkammat mörkt hår över ett runt ansikte med bruna ögon.

Han lever ensam i en villa i utkanten av Göta och har tagit hand om en flicka på rymmen, Emma Johansson, som blir tvingad till prostitution.

Mannen drabbas ofta av raseri och har vid tre tillfällen mördat under påverkan av sitt humör.

Klipp ur texten om Mannen från Göta

Sjok av dimma trängde upp från Göta Älv, vältrade sig fram längs gatorna i Lilla Edet och bäddade in staden i ett gråkallt töcken. Solen sjönk under horisonten  och kvällen fylldes av mörker.

   En skugga smög intill husväggarna på en folktom gata. Ett ansikte skymtade under en huva. Upprullade slag bröt av mot svart tyg på ett par byxben. Ljus från ett fönster slog reflexer i ett gitarrfodral.

   Mannen, en lokal missbrukare och källartjuv vid namn Arne Svensson, allmänt känd som Läppen på grund av viss likhet med Mick Jagger, nyss fyllda 27, var på jakt efter stoff att stjäla för att byta mot droger. Läppen drog i tröjans huva, hastade över en korsning och fortsatte uppför Storgatan. Ur diset trängde ljus ut från fönster i ett höghus med tre entréer.

I ett av trapphusen skyndade Anna-Lena, 17 år och enda barnet i en familj på tredje våningen, nedför trapporna på väg till tvättstugan. I famnen bar hon en tvättkorg av plast. Hennes fingrar grävde sig in i korgens nätmönster. Långfingret på ena handen var trätt genom en nyckelring med fyra nycklar. En av dem höll hon mellan tumme och pekfinger, klar att använda i källardörren.

   Fröken Persson, pensionär och granne, på väg uppför trappan steg åt sidan för henne.

   – Ska du till tvättstugan, Anna-Lena?

   – Jag måste ju ha rena kläder till påsk. Jag skall på bal på Påskafton.

   – På det viset. Ja, på bal måste man ha rent under.

   Grannen såg menande på Anna-Lenas tvättkorg toppad med underkläder.

  

Anna-Lena låste upp källardörren och gick utför trappan. Den tunga dörren slog igen med en duns bakom henne. Hon ryckte till. Vände tillbaka och ställde upp dörren med en snörstump.

Läppen betraktade entréerna han gick förbi. Spaningen gav resultat. En dörr slöt inte tätt. Låskolven vilade mot dörrkarmen. Han skyndade fram och drog i handtaget. Genom dörrens glasruta kunde han se den uppställda källardörren.

   – Bingo!

   Hans steg drunknade i slammer från tvättstugan. Ljud trängde ut i källargången genom ytterligare en av ängslan uppställd dörr. Läppen stannade, vred på huvudet, lyssnade. Luckor öppnades och stängdes. Ett ögonblicks tystnad. Brus från vatten. Plaskande från tvätt som slog i en roterande tvättrumma.

   Passager ledde från källargången till hyresgästernas förråd. Läppen smög in i en mörk gång för att vänta ut den som tvättade.

   Smäll i en dörr som stängdes. Steg. Någon var på väg mot trapphuset. Passerade gången han stod i och avtecknade sig mot källarväggen. En kvinna. Ensam. Ung. Med ett barns ansikte men en vuxen kvinnas kropp. Blond. Kortklippt hår. Ett par tajta blåjeans som betonade musklernas rörelser. Skjortblus som framhävde klyftan mellan hennes bröst.

   Shit, tänkte Läppen, en ung brutta och fin som snus. Det skulle smaka att sätta på henne.

   En dov duns. Ljuset från trapphuset försvann. Han skred till verket.

   En tvätt tar en timma eller mer, resonerade Läppen. Jag har gott om tid.

   En ljuskägla sökte runt passagen och avslöjade tunna nät som avgränsade förråden och dörrar tillverkade av tunna plåtprofiler. Gränsmarkeringar snarare än ett skydd mot objudna gäster.

   Han klippte upp nät och plockade åt sig vad som gick att sälja. I ett förråd kom han över en skinnjacka som såg nästan ny ut. I ett annat hittade han en frimärkssamling och gamla porslinssaker. Inget antikt, inget värdefullt, men nog för att det skulle kunna slanta upp för ytterligare en dags droger.

   Läppen packade in stöldgodset i gitarrfodralet. Ställde det lutat mot en vägg och sökte i sina fickor.

   – Jag tänkte väl det, mumlade han.

   Han tog fram en plastflaska. Skakade på den och skruvade av kapsylen. Svepte i sig innehållet. Knappt en munfull GHB men tillräckligt för att hans spända nervtrådar skulle slappna av för en stund. Han slängde flaskan och kapsylen på golvet.

   Det skulle inte göra ont med en till munfull, tänkte han.            När han var på väg att gå öppnades dörren till källaren och lätta steg hördes i gången.

   Tjejen i tvättstugan! Redan tillbaka.

   Läppen gick tyst efter henne. Genom dörröppningen såg han henne flytta över tvätten till torktumlaren och starta den. Dold av tjutet från tumlaren smög han sig på Anna-Lena. Sträckte ut armarna, grep om hennes midja och drog henne till sig. Tryckte sig hårt mot henne.

   – Hej, vännen. Skulle det smaka med lite smek och kel?

  

Anna-Lena blev förlamad av skräck. En illaluktande, äcklig kille höll henne fast. En hård kant skar in i magen. Fingrar rev isär blusen. Fumlade med hennes byxor. Hon skrek. Rösten hördes inte över larmet från maskinerna. Något hårt tryckte om ett finger. Nyckelknippan! Anna-Lena slet loss handen, vred sig runt och drog till killen över ansiktet med nyckelknippan. Läppen tappade greppet och tog sig över ansiktet. Innan han hann reagera slet hon sig loss, sparkade hon honom på knäet och sprang, fortfarande skrikande, uppför trappan.

   Läppen slet åt sig gitarrfodralet och linkade efter henne. Att komma ifatt tjejen var inte att tänka på men han måste bort. Han måste iväg innan folk kom springande och kunde se honom. Snuten skulle inte hinna fram på länge än men om någon kunde beskriva hans utseende skulle de veta vem han var.

Läppen la inte märke till en pickup med lock över flaket som stod parkerad på andra sidan gatan med avgaserna rinnande över vägbanan. Ett ansikte skymtade innanför sidorutan. Bilen började sakta rulla. Korsade Riksväg 45 och svängde in på en återvändsgata. Föraren parkerade bortanför ett brunt nedgånget hus i två våningar. Färgflaggor dallrade i den lätta vinden. Sprucket glas glänste i fönsterkarmar. Grenar skrapade mot husväggen. Mellan tuvor och ris på tomten banade sig en stig fram. Huset såg övergivet ut men var bebott.

   Motorljudet tystnade. Slag i bildörrar. En dämpad röst trängde genom mörkret.

   – Öppna locket och rulla ut plast över flaket, Emma. Vänta sedan i bilen.

   Rösten tillhörde en man igenkänd av många men känd av ingen, bland torskar och kriminella kallad för Mannen från Göta. Han tornade upp sig framför en dörr till huset, nästan två meter lång med grov kroppsbyggnad utan att vara fet. Han slet upp dörren med ett ryck. Sökte genom lägenheten och konstaterade att den som väntat var tom på människor men full av skräp. Sjabbig. En nedsutten soffgrupp, haltande stolar och trasiga inventarier. Mannen tände belysningen i köket. Ljus glänste genom tunt mörkt hår på hans hjässa. Han lutade sig för ett ögonblick över köksbordet. La två enorma händer på bordsskivan. Såg sig om och skakade på huvudet. Reste sig upp. Letade upp mätartavlan i hallen och gjorde lägenheten strömlös.

Läppen haltade hem med ett ömmande knä efter att ha bytt sitt stöldgods mot metamfetamin nog för att hålla honom borta från abstinens för resten av kvällen. Han regerade inte över att dörren till lägenheten var stod på vid gavel.

   Han slog till strömbrytaren i hallen som förblev mörk. Han sökte sig ut i köket och trevade efter ljusknappen. Ett hårt grepp om hans handled överraskade honom. Ett ryck. Han föll platt på mage. Ett tungt knä i ryggslutet naglade fast honom mot golvet. Angriparen täckte hans mun med tejp, förde samman händerna på ryggen och surrade handlederna. Trycket mot ryggen lättade. Stora labbar rullade över Läppen på rygg.

   – Hej, Läppen, dags att komma hem från jobbet nu. Har du handlat något på vägen idag?

   Mannen från Göta lutade sig över Läppen och sökte genom hans fickor. Hittade metamfetaminet.

   – Ser man på, vad kan detta vara för något? Är inte sådant här hälsovådligt? Sådan skit skall man passa sig för, Läppen. Bäst att jag tar vara på det.

   Läppen försökte protestera men förblev tyst. Mannen från Göta tog till orda.

   – Jag vill veta allt om langarna i trakten, dina rövar-kompisar och vilka tjackhoror det finns. Berättar du snällt och duktigt ska jag låta dig gå och ge tillbaka ditt skit. Skriker eller bråkar du slår jag ihjäl dig.

   Med ett ryck rev han bort tejpen över offrets mun.

   Läppen gjorde som han blev tillsagd. Utan att bekymra sig om mannens motiv berättade han utan betänklighet om sina kontakter. Vem som köpte varorna han stulit. Vilka som betalade med pengar och vilka som betalade med knark. Efter att ha rabblat upp ett tiotal av sina kontakter tystade angriparen honom. Det blev för många namn och adresser att komma ihåg.

   Mannen från Göta höll inte ord. Efteråt bar han ut Arnes kropp och slängde upp den på flaket. Med vana händer svepte han in den döde i plasten.

   Ur skuggorna satte sig en tunn gestalt i rörelse. Flickan, bilens passagerare, kom fram och såg på.

   Emma Johansson 15 år, enda barnet i en splittrad familj, med en alkoholiserad mor som vårdnadshavare, våldtagen av mammans sambo, utkastad ur hemmet, mobbad, utnyttjad och rädd. Upplockad av Mannen från Göta och gjord till hora mot sin vilja.

   – Det var en av parasiterna, Emma. Den fjärde totalt. Över den första växer det snart nypotatis. Tror du de tar smak? Jag menar potatisen, inte döingen. Nu kör vi hem.

Efter att ha utnyttjat femtonåringens kropp för att få utlopp för spänningen i sin egen steg han upp och gick ut i köket.

   Han drack kaffe på bit. Mellan sipparna listade han på papper de namn Läppen lämnat ut. Vad de sysslade med och var de bodde.

   Efteråt tog han fram ett kuvert med tidningsurklipp och la i datumordning framför sig. Han började med de äldsta artiklarna.

Vagn Brorson blev för Mannen från Göta något av en hjälte genom vad han läste om honom i tidningarna. Han samlade på alla artiklar om jakten efter Vagn under sensommaren två år tidigare. Vagn var då 36 år, frånskild och pappa till två barn. Tidigare anställd som ekonom vid ett företag men vid tiden för utredningen arbetslös. Han flyttade till sitt sommarställe, Kasetorpet i utkanten av Lilla Edet, efter skilsmässan. Förhållandet till exfrun var dåligt. Hon förvägrade honom rätten att träffa sina barn eller som den utredande polisen, Li Björk, formulerade det i tankarna. Kvinnan förvägrade barnen rätten att träffa sin pappa.

   Vagn var naturälskare. Han tyckte om att vara ute i skog och mark. För grannarna hade han en dag berättat att han skulle följa en vandringsled genom Bohuslän och att de inte skulle vänta honom tillbaka på en eller två veckor. Han bevittnade hur en kriminell liga avrättade två män. Ligamedlemmar jagade honom för att tysta ett vittne.

   En kvinna, den 19-åriga Miza Barmani, sambo med en av de kriminella, slog sig ihop med Vagn. I parets spår påträffades män som alla mött en våldsam död. Dränkta, knivdödade eller skjutna.

   Li som slagit på mannen i alla åtkomliga register utan att ens hitta så mycket som en fortkörning började med tiden ana att bilden av Vagn som en våldsman man var missvisande. Under spaningarna efter honom övertygades hon allt mer om att han var ligisternas offer. Han var den jagade. De kriminella kände sig förorättade och ville hämnas på honom. Jagad av ligan och polisen var frågan inte om de två efterspanade skulle komma undan. Frågan var vem som skulle hitta dem först, ligisterna och en grym död eller polisen och kanske långa fängelsestraff.

   Det blev remi. En lönnmördare hann skjuta innan polisen stoppade honom. Vagn Brorson blev hjärnskadad och tappade förmågan att tala.

De senaste klippen var daterade i slutet av oktober. Tidningarna hade rapporterat så långt för att sedan tappa intresset.

   Mannen från Göta tog upp ett stort urklipp och läste. I ett utförligt reportage skrev Aftonbladet om parets strapatsfyllda vandring genom Bohuslän och Dalsland och kanotfärden på Stora Lee. Tidningen skrev också om parets utrustning, deras klädsel, tält och kanot. Några vapen hade inte påträffats. Tidningen spekulerade i om vapnen var gömda eller var dumpade i Stora Lee.

   Du hade ihjäl ett helt jävla gäng parasiter, tänkte mannen vid köksbordet. Slutligen fick en av dem skott på dig. Honom dödade den där tjejsnuten. Men inte snabbt nog. Han slog handflatan i bordsskivan. Det ska hon få sota för. Vad du gjorde var nödvändigt och berömvärt, Brorson. Jag ska se till att ditt verk fullföljs.

   En plötslig tanke fick honom att resa sig. Han klädde sig och gick med snabba steg till en Volvo C60 som stod parkerad utanför grinden på Timmervägen.

   Fem minuter senare klev han in i en kvällsöppen butik. Tog en tidning ur ett ställ och fortsatte till en snurra med vykort. Han valde ut ett gratulationskort. Stod kvar ett par minuter och smusslade in kort mellan tidningssidorna.

  

Mannen från Göta fumlade när han skulle ta upp ett av korten han lagt på köksbordet. Arbetshandskarna han tagit på gjorde greppet klumpigt. Med stora textbokstäver skrev han ett namn på kortets baksida. Fattade ett nytt kort skrev ett annat namn på dess baksida. Slutligen låg nio kort framför honom på bordskivan.

   Ett av dem var Peter Ludwigsson. En knarkare, lite över de femtio, som lät en tjackhora försörja sig. Ett annat var Lasse Fredriksson. En blandmissbrukare och buse.

   Ett tomt kort låg kvar. Utan att tveka fattade han pennan och textade TJEJSNUTEN på kortets baksida. Han bläddrade bland urklippen. Kompletterade kortet med ett namn. Li Björk.

   Mannen från Göta blandade korten som man blandar en kortlek och la dem på bordet med textsidan nedåt. I vilken ordning hans offer skulle komma visste han inte.

   Ögonen flackade, han klöste med naglarna över kinden, en sky drog över ansiktet. Han lyfte det översta kortet och läste.

  

Mannen från Göta drog på sig en blå verkstadsoverall och gick ut. Han såg sig om men såg ingen i närheten. Ögonen vilade på den välklippta häcken ett par sekunder och njöt för ett ögonblick av den kortklippta, kantade gräsmattan, så långt han kunde se den. Mörkret dolde en sliten fasad och de tegelstenar som skulle ha varit täckta av rappning.

   Uthuset där han förvarade lockbilen stod längst in i trädgården. Till stor del skyld av syrener.

   Han lastade upp en väl inplastat kokong bredvid Arnes. Bilens innerbelysning lyste svagt upp golvet och en del av väggarna när han steg in i bilen. Såväl golvet som väggen saknade panel. De var täckta av plast.

   – Två paket att leverera i natt innan påskkärringarna släpps lösa.

   Han skrattade högt och styrde söderut mot Göteborg.

Elly Hansson (SOM FÖRFATTAREN TÄNKER SIG HeNne).

Protagonist i Seriemördaren från Göta Deuteragonist i Granne med Lyckan och Mordet i Risveden. 

Elly Hansson är 39 år vid tiden för seriemorden.

Hon lever ihop med en kvinna, Siv-Inger Svensson sedan fyra år. Hennes preferenser, tycke för kvinnor, är ingen hemlighet inom kåren.

I tidig kontakt med Elly Hansson framgår att hon är stabil, lugn och analyserande. Hon är 1,75 lång, bredaxlad och kraftigt byggd. Hon har  blå ögon, rak näsa och mörkblont hår. Hon använder inte kosmetika.

Elly Hansson har tolv tjänsteår bakom sig vid polisen varav de senaste sju vid Länsspan i Trollhättan som. Hon flyttade nyligen till Utredningsroteln i Göteborg men är utlånad till Kriminaljouren på grund av personalbrist. Hon är också ansvarig för den fortsatta utredningen av mordet på den person vars kropp påträffades i påskelden på Stigberget. Elly använder läsglasögon.

Elly Hansson föddes den 1 september 1962 på Hisingen i Göteborg.

Klipp ur texten om Elly Hansson

Skuggor krälade som svarta reptiler över murar runt Masthuggskyrkan i Göteborg. Mistglansiga armar tänjde sig mot natthimlen.

   En gestalt hastade ut på berget. Ljus flammade upp, slog ut, såg ut att slockna men tog sig. En låga växte sakta i botten av en hög grenar. Elden speglades i ett plastsjok, grep tag, lågade, blossade upp. Den i förtid tända påskbrasan på Stigberget röjde en ohygglig gärning. Mordet på ett barn.                   

En våg av vällustspred sig genom mannen i bilen. Han höll andan. Spände kroppen bakåt och slöt ögonen i väntan på orgasmens kulmen. En explosion av ljus lyste upp gatan. En tryckvåg fick bilen han satt i att skaka.

   Påskbrasan vid sidan av gatan exploderade i flammor. En människa skönjdes i lågorna, reste sig, svävade för ett ögonblick i upprätt ställning. Föll sedan tillbaka in i helveteselden och doldes av flammor och ett gnistregn.

   Skräck och panik rev i mannens bröst. Han ville fly men hindrades av en tjackhora som låg på sätet med huvudet i hans knä, fortfarande masserande hans lem med sina läppar. Han slog och sprattlade för att komma upp ur sätet. Drämde ett knä hårt mot tjackhorans ansikte.

   – Aj, vad fan gör du?

   – Vi måste iväg!

   Han vräkte upp bildörren, slängde sig ur, snubblade och föll. Sittande på gatan drog han upp byxorna över benen. Tog sig upp, fällde tillbaka ryggstödet på förarstolen och trängde sig in bakom ratten. Han vred om startnyckeln. Bilen gjorde ett skutt. Motorn dog.

   – Helvete!

   Han trampade ner kopplingen och gjorde ett nytt försök.

   – Jag måste ut! skrek kvinnan.

   Hon skyndade ur bilen innan han på nytt fick fart på den och försvann på en gångbana nedför berget.

   Bilen började rulle, ryckte, var på väg att få stopp. Mannens svettiga händer kunde inte hålla ratten i ett fast grepp. Värdefulla sekunder gick till spillo.

   I hög fart körde han bort från platsen. Att bli ertappad av polis för att ha köpt sex var allt för skämmigt att ens tänka sig.

   – Helvete också.

   Egon behövde pissa. Kroppen var bara delvis vaken och gjorde motstånd när han försökte lyfta benen över sängkanten. Han reste sig, stod still några sekunder och gick sedan ut på toaletten. Strålen var svag och det skvätte på benen.

   Efteråt gick han ut i köket. Trevade efter cigaretter och tändare som låg på kryddhyllan. Han öppnade fönstret mot gatan. Tände cigaretten. När han höjde blicken såg han lågor i botten av rishögen på berget. Han ringde SOS alarm. Därifrån gick larmet vidare till Räddningstjänsten och i det här fallet till en station i centrala Göteborg.

   Larmet gick också till Länskommunikationscentralen, LKC, vid Polismyndigheten i Västra Götaland. Natten var polisiärt lugn varför en ingripandepatrull avdelades till brandplatsen.

   Masthuggskyrkan var en väl besökt sevärdhet varför såväl personalen på LKC som besättningen i polisbilen kunde lokalisera platsen. Så var inte fallet med alla larm inom regionen.

   Polispatrullen befann sig i västra stadsdelarna när larmet gick ut och den hann fram till kyrkan före Räddningstjänsten. De mötte en bil på väg från kyrkan.

   – Ska vi stoppa honom, Andersson? sa föraren.

   – Det är väl ungdomar som tjuvstartat påskfirandet, Johan. Knappast några vuxna, ta bilnumret så länge. Det får räcka med en QP senare om det behövs, svarade kollegan i sätet bredvid.

   En QP-fråga innebär allmän förfrågan om ett fordon till bilregistret. Den kan följas upp med en MFP om föraren eller ägaren av bilen. Den senare frågan innebär en slagning på personen i samtliga polisens register.   Poliserna körde förbi den brinnande påskbrasan och parkerade på tvärs över ett par parkeringsrutor utanför pastorsexpeditionen. Därifrån släntrade de lugnt tillbaka längs gatan till brandmännen som var på väg ur sin bil.

   – Ska vi låta elden brinna ut? frågade den yngre av brandmännen. Så slipper vi torka slang när vi kommer in.

   – Det kan ta timmar innan den brunnit ner, svarade den äldre av de två. Vi drar ut en slang och lägger dimma över högen. Fan vad illa det luktar, förresten?

   Brandmännen kopplade slang till en vattenpost. En av dem startade pumpen och den andre började lägga vattendimma över elden. Efter en kort insatts dämpades lågorna och de började lämpa material från högen.  

   Den ene av brandmännen fick tag på en trasig lastpall och drog i den. Grenar kom i rörelse, högen säckade ihop, ett gnistregn föll över brandmännen och ett sjok rasade ner från toppen av högen. De sprang undan.

   – För helvete! Det ligger en kropp i elden!

   Brandmännen försökte nå den rykande kroppen. De båda poliserna sprang fram för att hjälpa. Tillsammans drog de ut en illa bränd kropp ur elden och la den på en flat berghäll. Det ångade om den. Johan, den yngste av poliserna, vände sig om och spydde. Hud och kött på offrets arm lossnade under hans grepp och gled längs underarmsbenet.

    

   – Det går fan inte att få liv i den här. Ser ni andra några livstecken?

   En av de två polismännen grep micken till sin komradio utan att svara.

   – 8211.

   – 8211, kom.

   – Det ligger en kropp i brasan. Vi borde spana efter den som tände elden.

   – Jag skickar förstärkning och meddelar krimjouren.

Kriminalinspektörerna Elly Hansson och Kristin Åkesson vid Kriminaljouren dirigerades till brottsplatsen. När de kom fram var branden släckt och brandmännen höll på att samla in slangarna.

   De parkerade bakom brandbilen. Elly tog en överblick av platsen. Den belysta Masthuggskyrkan med fasad av handslaget rött munktegel reste sig högt över berget. Gatan runt kyrkan var på västsidan omgärdad av murar i natursten. Den inre mot kyrkan var  manshög, den yttre mot berget och platsen för påskbrasan var låg nog att sitta på. För ett ögonblick beundrade Elly stenblockens mjuka ytor. Polerade av regn, och under vintrarna gömda under snö och is, sedan början av nittonhundratalet. Noggrant fogade samman till murar av yrkesstolta stenarbetare.

  

   Rökos steg från brandhärden och en genomträngande lukt av bensin stack Elly i näsan. På en berghäll, bevakad av de två poliserna, låg en orörlig kropp det ångade om.

   Elly gick fram till de två brandmännen.

   – Blir ni klara innan jag kommer tillbaka till er måste ni vänta. Jag har en del frågor om vad som har hänt.

   Kristin som gått fram till liket var på väg att sätta sig på huk men ryggade tillbaka, nära att falla. Hon grimaserade illa, ställde sig upp och såg mot Elly som var på väg mot henne.

   – Kroppen luktar illa så in i helvete, sa Kristin.

   – Vi får stålsätta oss, svarade Elly.   

   De synade kroppen i ljuset från sina handlampor.

   – Vad har vi här, Elly?

   – Ett barn eller en tonåring. Vilket är omöjligt att säga. Ett visuellt identifiera kroppen är omöjlig. Det får bli DNA. En brottsplatsutredning på direkten. Det här är knappast en olycka och ännu mindre ett självmord.

   – Jag ringer in och varskor.

   Elly vände sig till de båda poliserna.

   – La ni märke till folk i grannskapet när ni kom hit?

   – Vi mötte en bil när vi kom. Annars var här tomt.

   – Var det anmälaren som körde iväg?

   – Nej, anmälare var en man i huset där borta. Store Backegatan 14.

   Polisen pekade ut huset.

   – Kristin, kan du gå bort och kolla med anmälaren. Har han gått och lagt sig får du se till att jaga upp honom.

   – Vad var det för bil?

   – En Golf. Vill du ha numret?

   – Ropa upp radion. Be dem slå på ägaren och ta in honom till förhör. Vi måste ha ett snack med honom. Var det fler i bilen än föraren?

   – Nej det var bara föraren vad jag kunde se.

   – Såg du om det var en man eller en kvinna?

   – Jag är ganska säker på att det var en man. Visserligen såg han späd ut men han var skallig.

   – Området måste spärras av. Gör klart det först och se till att hålla undan folk om det kommer några nyfikna. Varsko om avlösning. Tekniska roteln kommer antagligen att ta tid på sig.

   Elly vände sig om och gick bort till brandmännen. De båda polismännen såg efter henne.

   – Fan vad lång hon är, sa föraren. För att vara tjej menar jag.

   – Hon är nästan lika lång som mig och jag är en och åttifem. Det snackas om att hon är lebba.

   – Jäkla breda axlar, har hon varit tävlingssimmare tro? Lesbisk, sa du?

   – Hon hymlar inte med det heller.

   – Jag har aldrig sett henne förr. Är hon ny i stan?

   – Hon kommer visst från Länskrim i Trollhättan.

   – Men fan, hon ser fin ut, snyggt blont hår, stor byst och fina former. Jag trodde alla lebbor snusade, svor och klädde sig som hamnsjåare.

Elly och de båda brandmännen ställde sig vända mot brandbilen.

   – Gjorde ni några iakttagelser när ni kom hit eller under släckningsarbetet, frågade Elly.

   – Inte annat än att det luktade fan när vi steg ur bilen. Det var väl från kroppen som brann. Vi fattade det inte först.

   – När upptäckte ni att det låg en kropp i elden?

   – När vi fått ner lågorna och började lämpa.

   – La ni märke till något mer? Kunde ni se hur branden var anlagd.

   – Det får dina brandutredare förklara för dig. Men en sak är jag säker på. Den som anlagt elden använde bensin. Vi råkade på en sönderbränd bensindunk, en sådan där i plast. Det luktade bensin från en del brandrester också.

   Mer av värde kunde Elly inte få ut av dem. Hon tackade för hjälpen och lät dem köra.

Kristin Åkesson hade inte återvänt från anmälaren. Under tiden Elly väntade på kollegan gick hon tillbaka till den brända kroppen och synade den i ljuset från handlampan. Det syntes inga textilrester på kroppen. Den verkade ha varit naken när den lades på bålet. Ansiktet var delvis bortbränt in till kraniet. Fingrar, tår och könsdelar var också förstörda.

   Intuitivt gissade Elly att det var liket av en flicka. Det kunde vara en pojke men i så fall med mycket slank kropp.

   På sidan av ena axeln fanns en avvikelse som fångade Ellys intresse. Hon tog på ett par latexhandskar och lyfte försiktigt för att komma åt att se ryggen. Skulderbladet och ena sidan på sätet var täckta av smälta sjok av ett främmande material. Hon petade försiktigt med ett finger. Hade plast smällt samman med hud och kött, undrade hon.

   – Dra mig på en gammal vagn! Människan ser ut att ha varit emballerad! utbrast Elly.

   – Sabbar du för teknikerna, Elly? Eller ska du ta DNA–prov själv?

   Kristin var tillbaka från samtalet med anmälaren och lutade sig över kollegan.

   – Den här kroppen har varit insvept i plast ser det ut som, sa Elly. Kanske på samma sätt som en döing vi fann i Svartedalen tidigare i vår.

   – Ett ouppklarat fall?

   – Den mördaren fick Björk i Trollhättan korn på. Han greps.

   – Det är nog möjligt, Elly. Högen var stor nog att dölja ett lik redan i slutet av förra veckan. Men kanske ändå inte för ungarna i trakten har samlat ved och rivit i rishögen så de borde ha sett om det låg en människa bland bråten.

   – Vad sa anmälaren? Berättade han något av värde?

   – Han såg inga människor vid elden. Bara de två som satt i bilen.

   – Var de två? En sa kollegorna som var först på plats.

   – Han sa att när brasan tog fart och flammade upp steg en person ur bilen och tittade på elden ett ögonblick. Sedan gick personen tillbaka in i bilen och satte sig bakom ratten. På väg härifrån stannade bilen och släppte av en någon som sprang gångbanan ner till Kjellmansgatan på nordsidan. Den vägen kommer du till Stigbergstorget.

   – När elden flammade upp, sa han det? Var det så branden startade? Flammade den upp explosivt från början?

   – Nej, så var det inte. När anmälaren först såg ut brann det lite i botten på högen. Det brann inte mer än att han skulle ha kunnat ta en spann vatten och släcka elden själv, tyckte han. Just då flammade elden upp som en explosion. Anmälaren ringde SOS Alarm.

   – Då hade kanske de i bilen inte med branden att göra. Men varför fick de i så fall bråttom härifrån? Vem sjutton anlade branden? En mördare eller någon som tände på okynne?

Civila och uniformerade poliser cirklade runt Masthugget och de närliggande stadsdelarna i jakt efter Golfen som lämnat platsen.

   Polisinspektörerna Elly Hansson och Kristin Åkesson slösade inte mer tid på brottsplatsen. De hade gjort sin inledande undersökning. Nu var det andras tur att träda till. Teknikerna och Rättsmedicinarna fick ta hand om liket och brottsplatsen. De båda kriminalarna återvände till Polishuset på Ernst Fontells plats mitt emot Nya Ullevi.